Rysslands invasion av Ukraina kom som en chock för många av oss. Det ställde också frågan om flyktingmottagande på sin spets, med ett krig i Europa och flyktingar från vårt så kallade närområde. Hur vi i Europa har valt att hantera i alla fall initialt den tragiska effekten, att plötsligt ha miljontals ukrainare som flyr för sina liv, kan inte annat än berömmas.
Samtidig som det tragiska som inträffat på många sätt har tagit fram det allra bästa bland oss européer har det också, med oönskad klarhet, tydliggjort ett av våra allra sämsta drag. Att vi skiljer på folk och folk. Jag vill inte på något sätt förminska det som inträffat: storpolitiskt kan ett krig med ett aggressivt Ryssland få katastrofala följder; som europé är det dessutom oerhört tragiskt att ha ett krig inom vår region med påföljande upprustning och omprioriteringar; på det mänskliga planet är tanken på det oerhörda lidandet med söndrade och traumatiserade familjer, med långtgående konsekvenser bortom den pågående konflikten som följd, svårt att uthärda. Men det är just på denna sista punkt som många reaktioner och uttalanden är svårsmälta för att inte säga rent av illamåendeframkallande.
Ett krig är ett krig. En konflikt med en våldsam regim får hemska följder. Det mänskliga lidandet är detsamma. Personer som flyr från situationen är flyktingar. Oavsett om de kommer från Afghanistan, Syrien, Somalia eller Ukraina. De som flyr valde inte att bli behandlade på detta sätt, att lämna sitt land för något okänt är inte ett enkelt eller på något sätt självklart val. Så när politiker och andra pratar om ”riktiga” krig och ”riktiga” flyktingar så borde de med fördel skickas på fältstudie till de länder och områden som de anser inte platsar. Som minimum borde de skämmas, långt in i själen.
När det pratas om att flyktingar från Ukraina på något sätt skulle vara mer berättigade att komma till Sverige eftersom detta är deras närområde så blandas saker ihop. Det är naturligt att det största antalet flyktingar hamnar i angränsande länder, så är fallet med flyktingarna från samtliga länder jag nämnde ovan. Bara en bråkdel av flyktingarna från Afghanistan, Syrien och Somalia har hamnat i Europa, det riktigt stora antalet återfinns i länder som Pakistan, Turkiet och Kenya. Men, förutom att det förstås finns en gräns för hur många flyktingar vilket land som helst kan ta emot, så skulle jag tro att det inom de flesta av oss finns en ovilja att sitta år ut och år in i ett tältläger utan möjlighet till egen försörjning eller en förbättrad levnadssituation. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att de flesta skulle göra allt i sin makt för att inte enbart passivt sitta och vänta på möjligheten att kunna återvända hem – man vet att man inte har gjort något fel och att man förtjänar bättre. Det gör en inte till en mindre ”riktig” flykting.
Polen och de andra grannländerna till Ukraina kan inte själva absorbera det stora antalet flyktingar som kommer på så kort tid. Det är bland annat därför andra kringliggande länder så som Sverige och Tyskland också har sett ett ökande antal flyktingar. På så sätt lättar bördan en aning för grannländerna och möjligheterna för flyktingarna att ha en något sånär meningsfull tillvaro i väntans tider blir också större. Om kriget blir långvarigt så kommer flyktingarna hamna lite överallt, rent naturligt, som följd av kopplingar och möjligheter.
Det bästa man kan göra för att försöka förstå andra människor är ofta att prova på att tänka sig själv i samma situation. Om tvingad att fly från ditt land vad skulle du göra? Jag skulle, så långt det var möjligt, försöka ta mig någonstans där mina barn skulle kunna känna lugn och trygghet för att i möjligaste mån ge dem en chans att återhämta sig från de traumatiska händelser de gått igenom. Det skulle vara min absolut högsta prioritet, och jag tror inte jag är så annorlunda från andra föräldrar på det sättet. Många flyktingar har inte möjligheten att välja, på grund av finansiella eller andra begränsningar hamnar de där de hamnar helt enkelt. Ofta i många år, ibland ett helt liv eller till och med flera generationer. Vi får alla betala priset för makthungriga (män) runtom i världen om vi väljer att ignorera konsekvenserna av deras girighet och/eller storhetsvansinne. Allra högst pris betalar förstås lokalbefolkningen, vare sig de är kvar i landet eller flyr.
Slutligen några ord om ännu en vämjelig ståndpunkt som gjort sig gällande under pågående kris – den att flyktingar från Ukraina är välkomna eftersom de är mer ”som oss”, vad nu det egentligen ska betyda. Är det ”mer vita”, ”mer européer” eller ”mer kristna” som är likställt med att vara ”mer som oss”? Vad skulle det i så fall ha att göra med sammanhanget att erbjuda en fristad åt en flykting? Vår skyldighet att ta emot flyktingar, för det är en skyldighet vi har rent rättsligt sett, är inte villkorad knutet till ursprung. Utöver det så är Sverige idag summan av dess invånare. Vilket betyder att vi är lyckligt lottade att vara ett land av mångfald, där många geografiska, religiösa, kulturella och utseendemässiga drag samsas inom svenskheten. Vad som är svenskt är ingen absolut sanning eller fast punkt i tillvaron som orubbligt rör sig genom tiden. Svenskheten påverkas av sin omgivning och tid precis som allting annat. Precis som med svenska språket där nya ord kontinuerligt läggs till och föråldrade faller i glömska. Även om inte alla direkt, eller någonsin, anammar de nya orden betyder inte det att de är en mindre ”äkta” del av det svenska språket. Det är vår flexibilitet och förmåga att anpassa oss till en konstant föränderlig värld som gör oss livskraftiga.
Penélope Siddiq, statsvetare, grundare Salamander
Texten är ett något omarbetat utdrag ur boken ”Att få själva stjärnorna att le”, publicerad februari 2024, Vibery Press
