Många av oss som bryr oss om världen vi lever i och (alla) dess invånare har det jobbigt just nu. Vart och ett av de krig som pågår i Palestina/Israel/Libanon; Sudan; och Ukraina är nog för att destabilisera omkringliggande regioner, tvinga miljontals människor på flykt och orsaka otänkbar skada för generationer framöver. I dess kölvatten politiska omprioriteringar och militär upprustning. Enorma summor pengar som skulle kunnat användas till att förbättra folks levnadsstandard och till förebyggande åtgärder för att förhindra en klimatkatastrof.
Lägg därtill resultatet från valet i USA, där man valt en man som varit mycket tydlig med att han inte respekterar spelets regler i ett demokratiskt samhälle. Något som potentiellt kommer att ha ödesdigra konsekvenser, Inte bara för USA:s inrikespolitisk utan för hela det internationella system, som vi gemensamt byggt upp genom FN och andra organisationer, för att hantera gränsöverskridande situationer och problem.
I vågskålen ligger bland annat förhandlingarna om klimatet. En ödesfråga för vår gemensamma jord. En fråga som kräver allt annat än kortsiktiga populistiska politiska beslut då vi pratar om levnadsförhållanden för kommande generationer för all världens levande arter.
Och vad har vi då på plats på hemmafronten här i Sverige för att navigera oss genom denna mörka period med storpolitisk turbulens och ödesmättade beslut? En regering som, hur man än ställer sig på den partipolitiska skalan (förutom möjligen extremhögern), inte kan beskrivas som annat än en enorm besvikelse. Knappt har man hunnit återhämta sig från det senaste bottennappet vad gäller politiska uttalanden innan nästa dråpslag kommer.
Efter att ha bott och jobbat utomlands i många år då jag, oberoende av regeringens politiska färg för tillfället, alltid har kunnat hålla den svenska flaggan högt så skäms jag nu mest för Sveriges uttalanden och ställningstaganden, både nationellt och internationellt. Efter att ha haft ett väl cementerat gott rykte på den internationella arenan. (Eventuellt undantaget åsikter bland människorättskränkande diktatorer men även de tycktes se oss som, om inte annat, i alla fall konsekventa). Så har vi nu gått ner oss i det populistiska träsket.
Men i stället för att göra det som kanske faller sig mest naturligt under rådande omständigheter. Att låta mörkret ta över och deprimerat dra sig undan med en sista gnutta hopp om att kunna återansluta sig till en bättre värld någon gång i en obestämbar framtid. Så måste var och en av oss som fortfarande kan, göra det motsatta. Vi får inte låta hopplöshet och dess självcentrerade kusin likgiltighet vinna kampen. För kampen står slutligen mellan medmänsklighet och själviskhet – vill vi leva i en värld där vi bryr sig om den planet vi lever på, människor andra än de i vår omedelbara närhet eller som är som oss och om framtida generationer; eller tror vi att världen blir bättre om var och en bara bryr sig om sitt.
Så vad göra i dessa dystra tider? I ett land som Sverige finns det fortfarande gott om svängutrymme för att se till att vi inte tigande och stillasittande bara accepterar sådant som går oss emot. Så låt oss höras och synas så att det inte råder någon tvekan om att vi är många som inte är bekväma med den väg vi slagit in på.
Håll dig informerad genom att läsa rapporter, artiklar och böcker samt se på dokumentärer och andra program som har gedigen efterforskning som grund och som kan vara en kompass och en hjälp på vägen. På mitt nattduksbord finns för närvarande Timothy Snyders ”Om tyranni”, den omnämns även i DN kulturdebatts artikel där författaren och visselblåsaren Carole Cadwalladr ger 20 tänkvärda råd för att överleva i de kontrollerande männens välde. En annan bok som kan vara bra att läsa under rådande omständigheter är Steven Levitskys och Daniel Ziblatts ”Så dör demokratier” – om du läser den kommer du att inse att många varningsklockor redan ringer för USA:s del men även några vad gäller Sverige.
En klassiker som också är väl värd att gräva fram är Gene Sharps From Dictatorship to Democracy som förutom att den är väl värd att läsa för att få en bättre förståelse för hur svårt det är att ta sig ur en diktatur när den väl är på plats, också har en händig lista i slutet på boken med metoder som kan användas för att visa sitt missnöje på ett icke-våldsamt sätt (och dessa metoder kan förstås användas i demokratier likväl som i diktaturer och definitivt i situationer där vi är på hal is mellan dessa två). Genom att hålla dig informerad kommer du att ha större motståndskraft mot rykten och falsk nyhetsspridning inte bara för att du då sitter inne med mer kunskap utan också för att det tränar upp en förmåga att kritiskt granska och ifrågasätta information och inte bara acceptera den rakt av.
Om det känns speciellt jobbigt att hantera känslan av maktlöshet i dessa mörka tider kan det vara bra att påminna sig om att det finns mängder av människor där ute som jobbar oförtröttligt dagarna i ända för olika civilsamhällesorganisationer. Var och en för sig kan de inte göra världen till en bättre plats men gemensamt gör de mycket gott och utan dem skulle vi definitivt vara på en än mörkare plats. Dessutom så är dessa sammanslutningar av människor, som gör gemensam sak för något de tror på, en av de absolut viktigaste beståndsdelarna i en väl fungerande demokrati.
Så fundera på om att ansluta sig till någon form av frivillorganisation skulle vara en möjlig väg för att motverka känslan av maktlöshet. Och det behöver inte ens vara en förening som sysslar med världsomvälvande frågor så som klimatet, mänskliga rättigheter eller liknande för att det ska vara till nytta både för dig och andra. Idrottsklubbar som håller barn och ungdomar sysselsatta på ett bra sätt. Bokklubbar där man ges en chans att fundera och gemensamt diskutera. Eller i princip vilken sammanslutning som helst håller demokratin vid liv och ser till att det finns en mängd ”organiserade celler” vilket är enormt värdefullt om en kris skulle komma eller demokratin börja falla sönder på andra sätt.
Och slutligen, våga ta diskussionen. Jag har märkt att vi här i Sverige, jämfört med många andra länder jag bott i (lustigt nog även diktaturer) är rätt dåliga på att prata politik människor emellan. Kanske har det att göra med att vi haft det så bra så länge att det för många inte har känts så relevant. Eller att vår kompromissvilja och vilja att undvika konflikter gör oss ovilliga att ta upp mer obekväma ämnen. Hur det än är med det så tror jag att vi nu, med tanke på våra politikers avsaknad av skrupler och det alltmer hårda och populistiska språkbruket i media och offentligheten, måste bli bättre på det.
Att diskutera ämnen som är viktiga för dig, inte bara med nära och kära, utan med allehanda människor du stöter på under dagens lopp, är ett bra sätt att både öva upp din färdighet att argumentera och att lyssna på personer med andra erfarenheter och bagage och kanske se saker från en annan synvinkel. Det kan också vara ett sätt att träffa på likasinnade så att man slipper gå runt och känna att man nog är den enda som känner på det ena eller andra sättet. Och när man väl har träffat sina likasinnade så finns det inget som hindrar att man går vidare och bildar en klubb eller varför inte rentav ett nytt politiskt parti. Om man inte stöter på likasinnade och inte lyckas se saken från ett annat perspektiv så kan diskussioner om inte annat bygga upp en ilska som göra att man känner sig tvungen att handla – och då kan Gene Sharps lilla lista, som nämns ovan, komma väl till pass.
Det är mörka tider, så nu måste vi vara ljuset för varandra.
Penélope Siddiq, statsvetare, grundare Salamander
